Idag är en sådan där dag när tankarna har gått lite extra mycket.
Mycket beroende på att min älskade mamma skulle ha fyllt år idag, och det gör ont, så ont!
Saknaden är enorm.
Hennes sista födelsedag var för tre år sedan och den var verkligen lyckad. Jag vet att hon var glad att så många kom på hennes 65-års dag, inte många visste då att hon var sjuk. Vi var några som visste och bar med oss det under hela dagen, men det var en bra dag.
När livet förändras så totalt, när allt ställs på sin spets så där, är det lätt att början tänka att en förändring i livet måste ske, det är ju fantastiskt om man får till en bra och varaktig förändring som gör att det känns som att man lever ett mer helt liv.
Sen finns det stunder när man bara känner att nääää…. nu får det vara nog!! och då kan det vara av mindre allvarliga saker som att mista någon eller något annat drastiskt. Det är känslan säger ifrån, att nu måste det till en förändring…
Idag har jag blivit påmind om båda dessa saker, både det drastiska och krisartade och de små fjuttiga sakerna som bar gör jag känner att en förändring måste till, att nu är det nog!
Sen går jag här och tycker att det är jobbigt att det är min mammas födelsedag, eller går, jag har suttit i bilen genom jobbet hela dagen och varit till mitt barn och mina barnbarn också. Jag fick bara en sådan där känsla att jag har glömt en massa människor som troligen också har en tuffare dag idag på grund av att det är min mammas födelsedag och att hon inte längre finns med oss. Det är ju inte bara min mamma har dött, det är ju deras mamma, deras mormor, farmor, vän, maka… mm. och jag har inte kollat hur det är med dem?!
Jag vet att just när det handlar om min mammas död så tappar jag konceptet av livet lite eller en del av mig, jag tappar det som jag normalt skulle göra, tex som att ringa andra och höra hur de mår, men min smärta och saknad gör att det blir tomt. Det blir bara så tomt i både huvudet men främst i hjärtat.
Sov gott kära vänner
Monica